När ledarskap möter mediedrev – om mod, mänsklighet och att inte tappa fotfästet

Det finns ögonblick i livet och ledarskapet då allt sätts på prov – värderingarna, självbilden, framtidstron. För mig har de ögonblicken inte bara varit enstaka – utan en lång period av medial uppmärksamhet där små detaljer blåsts upp, vinklats och rubriksatts på ett sätt som gjort att jag själv knappt känt igen situationen. Händelser har ryckts ur sitt sammanhang och fått en dramaturgi jag aldrig varit del av – men som ändå fäst sig vid mitt namn. Det är inte bara frustrerande, det är även förödande.

Särskilt när det handlar om att man stått upp för något man tror är rätt – om integritet, om att säga ifrån. När det som borde vara modigt blir straffbart då några få inte tycker som majoriteten. När det du gör för att skydda andra plötsligt målas upp som något helt annat.

Jag har alltid haft respekt för media. De har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle – att granska, att synliggöra, att ställa frågor. Men när granskningen blir ensidig, när tonen är tydligt riktad mot att sätta dit en enskild person snarare än att söka efter sanning, då blir det svårt att försvara. Då blir det inte längre journalistik i samhällets tjänst – utan något som riskerar att krossa människor, utan rätt till försvar.

Det som blev särskilt tydligt för ett tag sedan – och som smärtade mer än jag först ville erkänna – var att motståndet ofta kom från andra kvinnor. Kvinnor som såg mig som ett hot. Kvinnor som, istället för att bygga upp, valde att bidra till att riva ner och i grunden låg att en önskan om att skydda sig själv och sin position genom att skydda en man. Otroligt men sant! Att känna sig ifrågasatt, inte bara i sin roll, utan i sin person, av dem man hoppats skulle stå bredvid – det är kanske det mest nedslående av allt.

Så hur leder man sig själv genom det? Jag har utvecklats och gjort en inre resa för att fortsätta tro på mig som människa, min kompetens och att även fortsätta att tro och känna tillit. Att få andra perspektiv, reflektioner som gjort att jag byggt på mig med något nytt.

Det är också här mänskligheten måste komma in i ledarskapet. För hur vi behandlar varandra i tider av storm säger mer än något annat om vilken sorts arbetsplats och samhälle vi vill ha. Det måste finnas plats för komplexitet, för att lyssna innan vi dömer, för att förstå innan vi vinklar. Jag känner också mer än någonsin att det borde vara fler samtal om etik i media, om mod i organisationer och om empati som ledarskapskvalitet.  För ledarskap handlar inte bara om att fatta beslut, leverera och stödja  – det handlar om att orka vara människa. Även när det är storm och kostar.

Tack du fina som tog upp denna aspekt i samtalet vi hade, om ledarskap och mänsklighet //M